Svar:Ja jag fattade såklart inte till en början att jag var sjuk. Jag åkte in på akuten 2 ggr med bröstsmärtor och dom skickade bara hem mig. Inte ens dom noterade att något var fel på mig. Jag låg mest på soffan och gjorde bara de nödvändigaste. Som att ge Colin mat och ta hand om honom.

När Fredrik kom hem så fick han Colin direkt och sen fick han fixa allt med hemmet medans jag kollade på tv eller sov. Så var de när de var som värst och ingen visste. Sen bad barnmorskan mig att fylla i något formulär och då vart fart efter de med doktorer och psykologer. Jag har säkert gått till 10 olika doktorer under åren. Psykvården är verkligen under all kritik. De enda dom ville var att jag skulle ta massa mediciner men de var inget jag var intresserad av. Jag ville få hjälp att få min hjärna normal igen.

Jag kunde aldrig vara ensam! Fredrik fick ofta komma hem från jobbet och jobba hemifrån och "passa" mig eller så åkte jag med han i bilen om jag hade en dålig dag. Kunde inte vara ensam på dåliga dagar och 2010 så var de väldigt ofta. Jag hade bra dagar också såklart och då var allt normalt. Men när de var dåligt var de bara ett mörker och mitt huvud var som i en bubbla. Notera att många av er läste min blogg då utan att veta. Jag var nog duktig på att dölja de men de gjorde de bara värre.

Först när jag började prata om de högt så vart de bättre! RÅD! prata, prata och prata med alla i er närhet och ta hjälp. är hjärnan sjuk så måste man ha hjälp. Man kan inte klara allt själv! Jag hade Fredrik vid min sida som bara bet ihop och tog ALLT. Han sa nästan aldrig något utan bara löste de! Han trodde jag bara blivit lat när vi fått barn och ifrågasatte inte ens mitt beteende. Ingen i min familj förstod heller! Jag berättade de kanske när jag mått dåligt i ett halvår för de tog så lång tid innan "de upptäcktes". Då kom frågan från många! MEN vad har du att må dåligt över? VARFÖR mår DU dåligt? MEN du ska ju vara på toppen av ditt liv nu med nyrenoverat hus, barn och den bästa sambo man kan tänka sig. JAG VET INTE! JAG VET INTE! JAG VET INTE! Varför blir hjärnan sjuk? Kan ju vara massa saker från förr som mina föräldrars skilsmässa som tydligen satt spår utan att jag, mamma, pappa eller Toni märkt de. De va ju en så bra skilsmässa! De sa ju alla till mig! Men för en 7- årig tjej så var de inte så bra. Och när en psykolog tagit upp detta så har jag bara bitit ifrån. PRATA inte om de! Jag vill inte kasta någon under bussen i min familj så våga inte ta upp saker om min familj. Jag är nog väldigt beskyddande med familjen så jag ville inte ta upp såna frågor med en främmande människa som skulle få tycka och tänka kring de. Men de hjälpte! Att få prata om hur faktiskt JAG kände som 7-årig tjej att mina föräldrar skildes va inte samma uppfattning som dom vuxnas. Så de var rätt skönt att få prata om de 17 år senare.

 

Sen tror jag inte att jag fått ångest bara för att mina föräldrar skildes! Jag tror jag är ganska känslig för allt! Rädd för allt! Och med en ny bebis så kom väl allt de över mig som en våg med känslor som jag inte kunde hantera och de övergick till ångest och panik attacker. Så istället för att gå på människor som mår dåligt med massa frågor som inte kan besvaras så försök få personen som mår dåligt att berätta bara. För jag tror inte att många som mår psykiskt dåligt vet exakt vad som är problemet. Att jag tog upp just skilsmässan som exempel är inte för att jag är arg på någon men de var tydligen något jag behövde prata om. Prata högt om! För att om man bara sitter och grubblar på allt själv så blir de bara värre.

 

Jag minns när jag en gång satt i Colins rum i gamla huset! Alla i min närhet visste att jag inte mådde bra. Jag har alltid varit väldigt öppen med de fast inte här på bloggen kanske.

Jag pratade med min kompis Therese och sa att de känns som jag hänger på en klippa med en hand och skriker att jag behöver hjälp för snart kommer jag ramla men de är ingen som hör mig ropa. Jag ropar och ropar men ingen hör. SNÄLLA HJÄLP MIG!  Och så är de med ångest! De syns ju inte på mig att jag är sjuk! Jag går ju fort på fest och ler när jag träffar folk men sen låg jag i sängen kanske flera dagar. Och även fast jag berättade allt för mina närmste så tog faktiskt inte ens dom mig på allvar. De är ju Jennifer! Hon är ju så rolig, glad och tuff! Jag fick göra de mesta arbetet själv utan att någon tog mig på allvar. Och jag VET att de inte var för att folk inte ville hjälpa mig. De var för att folk inte förstod! JÄVLA ÅNGEST!

 

MEN idag är jag tack och lov nästan fri från dom där mörka hemska tankarna! Visst kan jag få tryck över bröstet ibland och känna av ångesten men inte som förr när de kunde vara i flera dagar. Nu kommer de kanske nån släng hit och dit men oftast är jag hyfsat normal. Jag har lärt mig vad jag klarar av och vad jag inte ska sätta mig i för situationer. Jag klarar inte av för mycket press tex. Då bryter jag ihop! Och känner jag av trycket i bröstet eller hjärtklappning så lägger jag mig bara så soffan försöker sova och vaknar igen till en gladare hjärna.

 

Thank GOD att jag har haft Fredrik genom alla dessa år! Jag tror ingen annan man hade stått vid min sida så som han har gjort. Han är verkligen den bästa, tryggaste, finaste människa jag vet. Sen har min familj och närmsta vänner och funnits där. Kommit och sovit hos mig när jag behövt! Pratat om roliga saker för att försöka få mig på andra tankar mm. Jag tror inte att någon kan förstå ångest förens dom själva upplevt de. Vilket gjort de svårt att kanske hjälpa mig.

 

Jag minns att jag brukade tänka att deppiga människor borde göra nåt roligt så blir dom glada! SMART! 

 

 

 PUH!  här kommer lite till frågor jag har svarat på:)

 

2. Emma

Vilka är dina favoritbloggar?